ifrån honom. Skrivaren underlät aldrig att infinna sig. Så snart han hörde ringklockan sprang han emot fru Bovary, tog hennes schal och satte undan de klumpiga listskor, som hon hade utanpå kängorna då det var snö.
Först tog man sig några partier vingt-un, sedan spelade herr Homais écarté med Emma. Léon stod bakom henne och gav henne råd. Med händerna stödda på ryggstödet av hennes stol, stod han och betraktade tänderna på hennes kam, som beto i chinjongen. Vid varje rörelse hon gjorde, i det hon spelade ut korten, skred hennes klänning upp på högra sidan. Då Léon ibland kom att sätta foten på hennes klänningsfåll, drog han sig hastigt undan, som om han trampat på någon levande varelse.
Då kortspelet var slut, spelade apotekaren och läkaren domino, och Emma bytte om plats, satte sig vid bordet och började bläddra i »l'Illustration». Hon hade tagit med sig sin modetidning. Léon satte sig bredvid henne; de betraktade gravyrerna tillsammans och väntade på varandra vid slutet av sidan. Ofta bad hon honom läsa poesi, Léon deklamerade med smäktande röst, som alldeles dog bort vid de ömmaste ställena. Men dominospelets buller förargade honom. Herr Homais var skicklig i detta spel och vann alltid på Charles. Sedan partiet var slut, sträckte de bägge ut sig framför brasan och somnade snart. Elden glödde svagt under askan, teköket var tomt, Léon läste ännu. Emma hörde på, i det hon maskinmässigt vred på lampskärmen, vars målningar föreställde pierroter i vagnar och lindanserskor med sina balanserstänger. Léon tystnade och antydde med en gest, att hans auditorium hade somnat. Sedan började de viska med varandra, och de njöto mera av samtalet, därför att ingen hörde det.
Sålunda uppstod ett slags gemenskap mellan dem, ett ständigt utbyte av böcker och sångnoter. Herr Bovary, som just ej var svartsjuk, förvånade sig ej däröver.
Han fick på sin namnsdag ett vackert frenologiskt huvud fullskrivet med siffror. Det var en artighet av herr Léon. Han visade sig även förekommande mot
