honom på många andra sätt, ja, han uträttade till och med ärenden åt honom i Rouen, och då kaktusväxterna kommo på modet, köpte Léon Emma en sådan, som han hade i knäet, då han for hem i Svalan, och på vars hårda borst han stack sina fingrar.
Hon lät anbringa ett bräde med en balustrad utanför sitt fönster att sätta sina blomkrukor på. Skrivaren hade också sin hängande trädgård; de sågo varandra, då de vattnade sina blommor i fönstret.
Det fanns ett fönster i köpingen, där man ännu oftare såg ett huvud. Ty om söndagarna från morgonen till sent på kvällen och varje eftermiddag, så länge det var ljust, såg man i en vindsglugg herr Binets magra profil lutad över svarvstolen, vars entoniga surrande hördes ända till Gyllene Lejonet.
En kväll, då Léon kom hem, fann han i sitt rum en broderad matta med ett rankmönster på ljus botten; han ropade på fru Homais, herr Homais, Justin, barnen, köksan, han talade med sin principal därom, alla människor ville se mattan; varför gav doktorns hustru honom presenter? Det föreföll besynnerligt, och man tog nu för givet, att hon var hans käresta.
Han var själv anledning därtill, ty han talade oupphörligt om hennes behag och hennes goda huvud.
Han grubblade på, huru han skulle bära sig åt för att förklara sig; han tvekade fortfarande mellan sin fruktan att misshaga henne och blygseln att vara så klenmodig. Han fattade djärva beslut: han skrev brev, som han slet sönder, och sköt upp saken till tider, som flyttades fram gång på gång. Ofta gick han ut med föresats att våga det yttersta, men då han stod ansikte mot ansikte med Emma, förlorade han snart sin beslutsamhet, och då nu Charles kom in och bjöd honom stiga upp i schäsen för att följa honom och se på någon sjuk i grannskapet antog han genast förslaget, bugade sig för frun och gick sin väg. Hennes man var ju ändå så gott som någonting av henne själv.
Vad Emma beträffar så gick hon ej till rätta med sig själv för att få veta om hon älskade honom.
