6
stora flockar springa mot ett tarvligt värdshus, utanför vilket två täckta vagnar stodo. Hästarna voro ännu icke frånspända och tycktes ånga och pusta av trötthet och hetta, vilket tillkännagav, att dessa båda vagnar nyss anlänt.
Jag stannade ett ögonblick för att utröna orsaken till denna uppståndelse, men jag erhöll föga upplysning av den nyfikna folkhopen, som icke uppmärksammade mina frågor utan alltjämt under trängsel och knuffande drog fram mot värdshuset. Då slutligen en stadsvakt med bantler och musköt på axeln visade sig i porten, vinkade jag åt honom att komma fram till mig, varefter jag bad honom underrätta mig om vad som orsakat all denna villervalla.
— Det är ingenting, svarade han, det är bara ett dussin glädjeflickor, som jag och mina kamrater ska föra till Havre-de-Grace, där vi ska inskeppa dem till Amerika. Det finns bland dem några, som är ganska vackra, och det är väl detta som väcker de goda landsbornas nyfikenhet.
Jag skulle ha fortsatt min väg efter denna förklaring, om jag icke hejdats därav, att en gammal kvinna kom ut från värdshuset, vred sina händer och ropade, att det var någonting barbariskt, något som ingav fasa och medlidande.
— Vad är det fråga om, sade jag.
— Ah, herre, svarade hon, stig in och se själv, om det inte är en hjärtslitande syn!
Nyfikenheten drev mig att stiga av hästen, som jag lät min betjänt taga hand om. Med svårighet banade
