jag mig väg genom folkhopen, och då jag kom in, varseblev jag verkligen en ganska rörande scen.
Bland de tolv flickorna, som voro sammanlänkade sex och sex vid midjan, fanns där en, vars utseende och ansiktsuttryck så föga överensstämde med hennes belägenhet, att jag under vilka andra förhållanden som helst skulle ha tagit henne för en person av hög samhällsställning. Hennes bedrövelse, hennes nedsmutsade linne och kläder förnedrade henne så föga, att hennes åsyn ingav mig aktning och medlidande. Icke desto mindre försökte hon vrida på sig, så mycket hennes kedja tillät, för att undandraga sitt ansikte åskådarnas blickar. Hennes bemödande att dölja sig var så naturligt, att det tycktes härröra från en känsla av blygsamhet.
Enär de sex vaktarna, som ledsagade denna olyckliga trupp, även befunno sig inne i rummet, tog jag anföraren avsides och begärde av honom några upplysningar om denna vackra flicka. Han kunde endast lämna mig mycket allmänna sådana.
— Vi ha tagit henne från spinnhuset, sade han, på polismästarens order. Och hon lär väl inte varit inspärrad där för några goda gärningars skull. Jag har försökt utfråga henne på vägen flera gånger, men hon tredskas med att ingenting svara. Men, ehuru jag inte fått order att skona henne mer än de andra, kan jag dock inte underlåta att behandla henne med en viss hänsyn, därför att hon tycks mig vara litet bättre än sina kamrater. Där ser ni en ung man, tillade han, som bättre än jag skulle kunna
