Jag åhörde honom med en undergiven uppsyn, som tycktes tillfredsställa honom. Jag vart icke ens sårad av att höra honom skämta om mitt syskonförhållande till Lescaut och Manon samt över de små kapellen, av vilka han sade sig antaga att jag hunnit tillverka en betydande mängd i Saint-Lazare, eftersom jag brukade finna ett sådant behag i denna fromma sysselsättning.
Men olyckligtvis för honom och för mig själv lät han undslippa sig, att Manon utan tvivel likaledes förfärdigat mycket näpna sådana på spinnhuset.
I trots av den rysning ordet spinnhus orsakade mig ägde jag ännu styrka att helt saktmodigt bedja honom förklara sig tydligare.
— Åh bevars, sade han, det är nu två månader som hon fått lära sig sedighet på allmänna spinnhuset, och jag hoppas, att hon drager lika mycket gagn därav som ni i Saint-Lazare.
Om jag än haft evigt fängelse eller själva döden för ögonen, skulle jag icke kunnat behärska mitt raseri vid denna förfärliga nyhet.
Jag kastade mig över honom med en så ursinnig häftighet, att jag därvid förlorade hälften av mina krafter. Icke desto mindre hade jag tillräckligt kvar för att kasta omkull honom och gripa honom i strupen.
Jag höll på att strypa honom, då bullret av hans fall och några gälla skrik, som han med knapp nöd hann uppgiva, tillkallade priorn och flera av klosterbröderna, vilka befriade honom ur mina händer.
