98
Jag hade själv nära nog förlorat både styrkan och andan.
— O Gud, utropade jag stönande. — Rättvise himmel, kan jag väl leva ett ögonblick längre efter en sådan skändlighet!
Jag ville åter kasta mig över barbaren, som givit mig detta dråpslag, men man höll mig tillbaka. Min förtvivlan, mina rop och mina tårar övergingo all föreställning. Jag betedde mig så besynnerligt, att alla de närvarande, som voro okunniga om orsaken därtill, utbytte blickar sinsemellan av lika mycken förskräckelse som förundran.
Herr de G. M. satte under tiden till rätta sin peruk och sitt halskrås, och i harmen över att ha blivit så misshandlad befallde han priorn att hålla mig i strängare förvar än någonsin och straffa mig med alla de tuktomedel, som stå till buds i Saint-Lazare.
— Nej, min herre, svarade priorn, det är inte mot en person av chevalierns börd vi bruka sådant. Han är för övrigt så fridsam och hygglig, att jag har svårt att fatta, det han utan starka skäl låtit sig drivas till denna ytterlighet.
Detta svar gjorde alldeles slut på herr de G. M:s självbehärskning. Han gick därifrån sägande, att han nog skulle veta att kväsa både priorn och mig och alla, som vågade sätta sig upp emot honom.
Sedan priorn befallt bröderna att ledsaga honom ut, stannade han kvar ensam hos mig. Han besvor
