Hoppa till innehållet

Sida:Manon Lescaut 1944.djvu/103

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
99

mig att genast låta honom veta orsaken till min överilning.

— O min far, sade jag, under det jag fortfor att gråta som ett barn, föreställ er den ohyggligaste grymhet, utmåla för er det mest avskyvärda barbari, som är möjligt… det är den handling, som den nidingen G. M. varit nog usel att utföra. Ah, han har genomborrat mitt hjärta! Jag kommer aldrig att hämta mig efter det. Jag skall berätta er alltsammans, tillade jag snyftande. Ni är god, ni kommer att hysa medlidande med mig.

Jag omtalade i korthet min långvariga och orubbliga kärlek till Manon, vår blomstrande förmögenhetsställning, innan vi plundrades av våra egna tjänare, de anbud G. M. gjort min käresta, det dem emellan uppgjorda avtalet och det sätt, varpå det brutits. Sanningen att säga framställde jag alla omständigheter i den för oss gynnsammaste dagern.

— Där ser ni, fortfor jag, den källa, varur herr de G. M:s nit för min botgöring flutit. Han har haft makt att låta inspärra mig här av idel hämndlystnad. Det förlåter jag honom, men detta är inte allt, min far… han har brutalt bortfört den käraste hälften av mig själv, han har skamligt insatt henne på spinnhuset, han har haft den fräckheten att i dag med egen mun underrätta mig därom. På spinnhuset, min far! O himmel, min älskliga flicka, min härliga drottning på spinnhuset… som den eländigaste av alla skapade varelser! Hur skall jag finna styrka nog att icke förgås av smärta och blygsel.