Hoppa till innehållet

Sida:Manon Lescaut 1944.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
107

ger, att kärleken, ehuruväl den ofta nog kan bedraga, dock inte lovar annat än tillfredsställelser och fröjder, då däremot religionen vill, att man bereder sig på ett liv av dystra försakelser och späkningar.

— Oroa dig inte, tillade jag, då jag såg hans nit redo att övergå i vredesmod, den enda slutsats jag vill draga härav är den, att det inte finns något sämre sätt att försöka ingiva ett hjärta avsmak för kärleken än att förklena och smäda dess ljuvlighet och lova det en större lycka i dygdens utövande. Så som vi äro skapade, är det visst, att vår sällhet består i nöjet: jag trotsar envar att påstå något annat. Och hjärtat behöver inte länge rådgöra med sig självt, innan det känner, att av alla nöjen är kärlekens det ljuvaste. Det märker snart, att man bedrar det, om man lovar det mer tjusande sådana på annat håll, och detta bedrägeri inger det misstro till de allvarligaste löften. Ni predikanter, som vilja återföra mig till dygden, säg mig, att den är ovillkorligt nödvändig, men sök inte dölja för mig, att den är sträng och mödosam. Bevisa, om ni kan, att kärlekens vällust är flyktig, att den efterföljes av eviga kval och — vilket kanske skall göra ännu starkare intryck på mig — att ju mer ljuv och berusande den är, desto rikligare skall himlen löna ett så stort offer… men medgiv att med de hjärtan, som äro oss förlänade, utgör den här på jorden vår fullkomligaste lycksalighet.

Denna avslutning på mitt tal återgav Tiberge hans goda sinnesstämning. Han erkände, att det fanns