108
något förnuftigt i mina tankar. Den enda invändning han tillfogade var den frågan, varför jag inte åtminstone rättade mig efter mina egna grundsatser och uppoffrade min kärlek för hoppet om denna vedergällning, om vilken jag tycktes hysa så höga föreställningar.
— Ah, min käre vän, svarade jag, här är det, som jag nödgas tillstå min svaghet. Ack, ja, det vore väl min plikt att handla i enlighet med mina åsikter, men står denna handling i min makt? Vilket bistånd skulle jag inte behöva för att kunna glömma Manons behag?
— Gud förlåte mig, återtog Tiberge, men jag tror verkligen att vi här ha ännu en av våra jansenister!
— Jag vet inte, vad jag är, svarade jag, och jag ser inte alldeles klart, vad jag borde vara, men jag inser blott alltför tydligt sanningen av vad de säga.
Detta samtal tjänade åtminstone till att förnya min väns medlidande. Han förstod, att det låg mera svaghet än ondska i mina förvillelser. Hans vänskap blev därigenom i det följande villigare att lämna mig handräckningar, utan vilka jag helt visst skulle ha dukat under av nöd.
Jag yppade likväl ingenting om min avsikt att rymma från Saint-Lazare. Jag bad honom endast att ombesörja mitt brev, som jag skrivit före hans ankomst, och jag sparade icke på förevändningar för att inskärpa, hur angelägen denna skrivelse var.
