måltid. Mina invändningar om faran av att yppa Manons vistelseort för sonen till vår fiende förekom han genom att på heder och ära försäkra, att så snart den unge mannen lärt känna oss, skulle han bli vår mest nitiske försvarare. Efter sådana bedyranden kunde jag icke längre uppställa några svårigheter.
Herr de T. begav sig iväg. Han tog sig tid att underrätta gästen om vilka vi voro, innan han förde honom till oss.
Unge G. M. inträdde med en uppsyn, som verkligen intog oss till hans förmån. Han tryckte min hand, och vi slogo oss ned. Han beundrade Manon, mig själv, allt som tillhörde oss, och åt med en aptit, som gjorde heder åt vår supé.
Sedan man dukat av blev samtalet mera allvarligt. G. M. slog ned ögonen, då han talade om de oförrätter hans far begått mot oss. Han gjorde oss de ödmjukaste ursäkter. Jag avbryter mig, sade han oss slutligen, för att tala om något annat och inte uppehålla mig längre vid en hågkomst, som förorsakar mig så mycken blygsel.
Om hans ursäkter voro uppriktiga från början, så blevo de det ännu mera sedan, ty vårt samtal hade icke räckt längre än en halvtimme, förrän jag märkte, vilket intryck Manons behag utövade på honom. Hans blickar och hans sätt blevo småningom allt kärligare.
Visserligen lät han ingenting skymta fram i sina yttranden, men även utan svartsjukans bistånd ägde
