152
TRETTONDE KAPITLET.
En kväll, då herr de T. var hos oss vid supén, fingo vi höra ljudet av en vagn, som stannade utanför porten till värdshuset.
Nyfikenheten drev oss att utröna, vem det var som anlände så sent på dagen. Vi fingo veta, att det var unge G. M., det vill säga sonen till vår värste fiende, den gamle libertinen, som hade inspärrat mig i Saint-Lazare och Manon på spinnhuset. Hans namn drev blodet upp i mitt ansikte.
— Det är Försynen själv, som sänder honom till mig, sade jag till herr de T., i syfte att straffa honom för hans fars nedrighet. Han skall inte undslippa mig, förrän vi korsat våra värjor.
Herr de T., som kände honom och till och med var en av hans närmaste vänner, bemödade sig om att ingiva mig ett annat sinnelag mot honom. Han försäkrade, att unge G. M. var en mycket älskvärd man och så föga i stånd till någon delaktighet i faderns handlingar, att jag själv inte skulle kunna vara tillsammans med honom ett ögonblick utan att giva honom min aktning och önska vinna hans.
Efter att ha anfört ytterligare en mängd omständigheter till den nykomnes förmån, bad han mig om tillåtelse att gå och föreslå denne att slå sig ned hos oss och hålla till godo med återstoden av vår
