Hoppa till innehållet

Sida:Manon Lescaut 1944.djvu/164

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

160

— Hör man på bara, sade jag. — Sonen är tydligen åtskilligt mera frikostig än fadern. Men handen på hjärtat, Manon, frestas du inte av detta anbud?

— Jag, utbrast hon och citerade med lämplig förändring ett par strofer av Racine:

Hur kan du tro mig om ett sinnelag,
så svekfullt att jag icke avsky bure
för dessa olycksfulla anletsdrag,
som städse spinnhustiden frambesvure…

— Nej, svarade jag och fortsatte parodin:

Ej kan jag tro att spinnhusminnets smärta
hans bild med kärlek präglat i ditt hjärta.

— Men ett möblerat hus, en täckvagn och tre betjänter kunde kanske göra det.

Hon bedyrade, att hennes hjärta tillhörde mig för evigt, och att hon aldrig skulle bära någon annans bild däri än min.

— De löften han gjort mig, tillade hon, äro mer ägnade att egga till hämndbegär än till kärlek.

Jag frågade, om hon hade för avsikt att mottaga huset och vagnen, men hon svarade, att hon inte ville åt något annat än hans pengar. Svårigheten bestod i att ernå det ena utan det andra. Vi beslöto att avbida den fullständiga utvecklingen av G. M:s förslag, vilken han lovat meddela henne i brev.