att klargöra för honom mitt bekymmer och den tjänst jag åstundade av honom.
Han blev så förvånad över att G. M. lyckats förleda Manon, att han, okunnig om att jag själv medverkat till mitt olycksöde, ädelmodigt erbjöd sig att samla ihop alla sina vänner för att taga deras armar och värjor i anspråk för min älskarinnas befrielse. Men jag lät honom förstå, att en sådan våldsamhet kunde vara olycksbringande för Manon och mig.
— Låt oss spara vårt blod till yttersta nödfall, sade jag. — Jag har en mera stillsam plan i sinnet, av vilken jag väntar mig lika mycken framgång.
Han lovade utan förbehåll att göra allt vad jag begärde av honom, och då jag förklarade, att det icke var fråga om annat än att låta underrätta G. M. att han önskade tala med honom och hålla honom ur vägen en timme eller två, begav han sig genast iväg med mig för att göra mig till viljes.
Vi sökte efter ett lämpligt medel att uppehålla G. M. så länge. Jag rådde herr de T. att först skriva en enkel biljett, dagtecknad på någon källare, och däri bedja honom att genast begiva sig dit i och för en angelägenhet, som icke tålde något uppskov.
— Jag för min del, tillade jag, skall avvakta hans bortgång och sedan utan svårighet träda in i huset, där jag ju inte är känd av någon annan än Manon och Marcel, min betjänt. Under tiden sällskapar ni med G. M. Ni kan ju säga honom, att den viktiga angelägenheten bestod i ett tillfälligt penningbehov,
