Hoppa till innehållet

Sida:Manon Lescaut 1944.djvu/183

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
179

Han hade låtit betjäna henne av de nya tjänare, som han anställt för hennes räkning, och befallt dem att hädanefter betrakta henne som sin härskarinna. Slutligen hade han visat henne täckvagnen, hästarna och alla sina övriga gåvor, varefter han föreslagit ett spelparti under väntan på supén.

— Jag måste bekänna, fortfor hon, att jag blev fängslad av detta lysande överdåd. Jag besinnade, att det skulle vara synd att kasta bort så många förmåner och nöja oss med de tiotusen och smyckena, att detta var ett välstånd, som kunde anstå dig och mig och att vi skulle kunna leva angenämt på G. M:s bekostnad.

I stället för att föreslå honom ett teaterbesök, tog jag mig till att utforska hans tänkesätt om dig för att utröna, hur pass lätt vi kunde träffas, om min plan bleve verkställd. Jag fann honom mycket medgörlig. Han frågade, vad jag tänkte om dig och om jag icke kände någon saknad efter dig, och jag svarade, att du var så älskvärd, och att du alltid uppfört dig så hederligt mot mig, att jag icke gärna kunde avsky dig.

Han medgav, att du inte saknade förtjänster, och han hade verkligen känt sig böjd för att söka din vänskap. Han ville veta, hur jag trodde, att du skulle upptaga min bortovaro, synnerligast då du finge reda på, att jag befann mig i hans händer.

Härpå svarade jag, att vår kärlek redan var av så gammalt datum, att den väl hunnit svalna något och