190
sågo min rörelse och skyndade fram för att gripa mig. En man i bara skjortan är hjälplös: jag hade ingen möjlighet att försvara mig.
Ehuru bestört över denna scen, kände G. M. snart igen mig. Ännu lättare hade han att igenkänna Manon.
— Är det en synvilla, sade han strängt, eller ser jag inte här chevalier des Grieuz och Manon Lescaut.
Jag var så utom mig av blygsel och smärta, att jag icke svarade ett ord. Han tycktes en stund välva åtskilliga tankar i sitt huvud, varpå han, som om dessa på en gång upptänt hans vrede, utropade, vänd till mig:
— Ah, olycklige, jag är säker på att du mördat min son!
Denna skamliga skymf uppretade mig våldsamt.
— Gamle skurk, svarade jag häftigt. — Om jag skulle mörda någon av din familj, så borde jag väl börja med dig.
— Håll fast honom säkert, sade han till stadsvakterna. Han måste lämna mig underrättelser om min son. Jag låter hänga honom i morgon, om han inte genast bekänner, vad han har gjort med honom.
— Du låter hänga mig, utropade jag. — Det är sådana som du, din usling, som man skickar till galgen. Du bör veta, att jag är av renare och ädlare blod än du. Ja, tillade jag, jag vet, vad som hänt din son, men retar du mig ännu mer, så låter jag