strypa honom, innan morgondagen inbrutit, och dig lovar jag samma öde.
Det var en oförsiktighet av mig att erkänna, att jag visste, var hans son befann sig, men i utbrottet av min harm kunde jag ej hålla inne därmed.
Han tillkallade nu fem eller sex andra stadstjänare, som väntat utanför porten, och befallde dem att försäkra sig om husets tjänstfolk.
— Jaså, herr chevalier, återtog han därpå i hånfull ton, ni vet, var min son befinner sig, och ni ämnar låta strypa honom, säger ni? Var lugn för att vi nog skola sköta om den här saken.
Jag insåg, vilken blunder jag begått. Han gick fram till Manon, som satt på sängkanten och grät, och yttrade några ironiska komplimanger om det välde hon utövade över far och son samt det förträffliga bruk hon gjorde därav. Detta gamla vidunder av kättja försökte till och med taga sig några friheter med henne.
— Akta dig för att röra henne, skrek jag. — Det finns ingenting heligt, som då skulle kunna rädda dig ur mina händer!
Han avlägsnade sig, kvarlämnande tre stadsvakter, vilka han beordrade att tillse, det vi skyndsamt klädde på oss.
Jag vet icke, vad han i denna stund hade för avsikt med oss. Törhända hade vi försatts i frihet, om vi upplyst honom om, var sonen befann sig. Under det jag klädde på mig, övervägde jag, om icke detta vore den säkraste utvägen. Men om han varit
