tan att förtörna honom genom ett sådant förslag och giva upphov till något anslag, som kunde skilja henne från mig.
Jag är ännu tveksam om, huruvida icke denna fruktan vållat mina största olyckor genom att hindra mig från att pröva min fars sinnelag och göra mitt bästa för att göra honom gynnsamt stämd mot min stackars käresta. Törhända hade jag ännu en gång lyckats väcka hans medlidande och stålsatt honom mot de inflytelser, som han alltför lätt skulle mottaga från gamle G. M. Vad vet jag? Mitt olycksöde hade kanske i alla fall besegrat alla mina ansträngningar, men jag hade då åtminstone endast haft detta och mina fienders grymhet att anklaga för min olycka.
Min far gick från mig till herr de G. M., vilken han träffade i sällskap med sonen, som livdrabanten hederligt släppt lös. Jag har aldrig fått veta detaljerna av deras samtal, men det vart mig blott alltför lätt att sluta mig därtill av dess förskräckliga följder.
De gingo tillsammans, jag menar de båda fäderna, till polismästaren, av vilken de utbådo sig två ynnestbevis: att oförtövat släppa ut mig ur Châtelet samt att inspärra Manon för livstiden eller sända henne till Amerika.
Just vid denna tid började man utskeppa en hel del löst folk till Mississippi och polismästaren gav dem sitt ord på att skicka iväg Manon med första fartyg.
