Jag var så bestört över denna underrättelse, att han kunnat fortsätta i en timme, utan att jag tänkt på att avbryta honom. Han tillade, att han undvikit att besöka mig i Châtelet för att man icke skulle misstänka honom stå i samförstånd med mig och han sålunda lättare skulle kunna gagna mig. Under de timmar, som gått, sedan jag blivit frigiven, hade han beklagat, att han icke visste, var jag fanns och önskat att snarast möjligt träffa mig för att giva mig det sannolikt enda råd, som kunde skänka mig någon förhoppning om ändring i Manons öde. Det var emellertid ett farligt råd, varför han bad mig städse hemlighålla hans andel däri… det var att utse några raska karlar, som hade mod att angripa Manons vaktare, då de lämnat Paris med henne.
Han gav mig icke tid att tala om min medellöshet, utan lämnade mig en penningpung, i det han sade:
— Se här hundra pistoler, som kunna bli er till nytta. Ni kan återbetala dem, då ni fått era affärer ordnade.
Detta storsinta ädelmod rörde mig ända till tårar. För att ådagalägga min erkänsla uppbjöd jag all den livlighet, som min bedrövelse lämnat mig i behåll.
Jag frågade, om man icke kunde hoppas vinna något genom att vädja till polismästaren. Han sade, att han visserligen tänkt därpå, men ansåg det gagnlöst, emedan en benådning av detta slag icke kunde begäras utan särskilt skäl, och han kunde ej inse, vilket skäl man skulle kunna anföra för att
