plats. Jag bestämde mig genast för detta handlingssätt.
Herr de T. begav sig till G. M. och jag till Luxembourgparken, varifrån jag sände bud till min far, att en adelsman vördsamt bad honom infinna sig där i och för ett samtal.
Jag var rädd, att han skulle vara hindrad att komma, enär natten var i annalkande. Men han uppenbarade sig dock snart, åtföljd av en betjänt.
Jag bad honom vika av in i en allé, där vi kunde vara ostörda, och vi gingo väl minst hundra steg under tystnad. Han föreställde sig utan tvivel, att så många förberedelser icke vidtagits utan ett viktigt syfte, och avbidade mitt anförande, vilket jag under tiden övertänkt. Slutligen upplät jag min mun och sade med något skälvande stämma:
— Ni är en god far. Ni har överhopat mig med ynnestbevis och förlåtit mig mångfaldiga förseelser. Himlen är också mitt vittne, att jag för er hyser de mest tillgivna och vördnadsfulla känslor. Men det tycks mig… att er stränghet…
— Nå, vidare! Min stränghet… avbröt min far, som tydligen i sin otålighet tyckte, att jag talade för långsamt.
— Ah, min far, återtog jag, det tycks mig, att er stränghet gått för långt i den behandling ni låtit den stackars Manon undergå. Ni har i detta avseende rättat er efter herr de G. M. Hans hat har målat henne för er i de mörkaste färger, och ni har bildat er en lika osann som ryslig förställning om henne.
