Sida:Manon Lescaut 1944.djvu/224

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

220

Åsynen av dessa krigiska förberedelser, som endast ytterligare uppeggade livdrabanten och mig, betog med ens våra tre fega följeslagare modet. De stannade som på överenskommelse, och sedan de sinsemellan växlat några ord, som jag icke kunde höra, vände de om sina hästar och galopperade i sporrsträck tillbaka till Paris.

— Store Gud, sade livdrabanten, som tycktes vara lika upprörd som jag över detta skändliga förräderi, vad ska vi nu ta oss till? Vi äro ju endast två.

Jag var förstummad av bestörtning och raseri. Jag stannade och övervägde, om icke min första hämnd borde vara att sätta efter och tukta de uslingar, som lämnat mig i sticket. Jag följde med blicken deras flykt men såg i nästa ögonblick åt andra hållet på stadsvakterna. Om jag varit i stånd att klyva mig i två personer, skulle jag på en gång kastat mig över dessa båda föremål för mitt raseri. Jag slukade dem nu med blicken allesammans.

Livdrabanten, som av mina kringirrande blickar slöt sig till mitt vankelmod, bad mig lyssna till hans råd.

— Det skulle vara vanvettigt för oss två, sade han, att angripa sex man, lika väl beväpnade som vi, och som redan intagit försvarsställning. Vi måste vända om till Paris och försöka göra ett bättre val av medhjälpare. Stadsvakterna kunna inte gärna göra några snabba dagsresor med två tunga vagnar, i morgon hinna vi lätt nog upp dem igen.