Jag funderade ett ögonblick på denna plan, men då jag på alla håll endast såg orsaker till hopplöshet, fattade jag ett i sanning förtvivlat beslut, nämligen att tacka min följeslagare för hans tjänster och i stället för att anfalla stadsvakterna helt saktmodigt gå fram och anhålla att bli upptagen i deras trupp för att tillsammans med dem ledsaga Manon till Havre-de-Grâce samt sedan följa henne över havet.
— Hela världen förföljer eller förråder mig, sade jag till livdrabanten. — Jag kan inte längre lita på någon människa, jag väntar intet mer vare sig av slumpens eller av människors hjälp. Mina olyckors mått är rågat, det återstår mig intet annat än att underkasta mig det oundvikliga. Jag tillsluter därför mina ögon för allt hopp. Må himlen belöna ert ädelmod! Farväl! Jag ämnar hjälpa mitt hårda öde att fullborda mitt fördärv, i det jag frivilligt ilar det till mötes.
Han bemödade sig förgäves att förmå mig till att återvända. Jag bad honom låta mig hållas och genast lämna mig, för att inte stadsvakterna skulle tro, att vi alltjämt hade för avsikt att anfalla dem.
Därpå red jag ensam fram emot dem, långsamt och med så förstörd uppsyn, att de ej gärna kunde finna något hotande i mitt närmande. Icke desto mindre bibehöllo de sin försvarsställning.
— Lugna er, mina herrar, sade jag till dem, jag har endast fredliga avsikter och kommer för att be om en ynnest av er.
