hennes vagn? Ack, orden kunna aldrig mer än till hälften uttrycka hjärtats känslor! Föreställ er min stackars käresta med bojor om midjan, sittande på några halmknippor, med huvudet matt lutat mot ena vagnssidan, anletsdragen bleka och fuktade av en tåreflod, som banade sig väg under hennes ögonlock, ehuru hon oavlåtligt höll ögonen slutna! Hon hade icke ens brytt sig om att öppna dem av nyfikenhet, då hon hörde vaktarnas oro, då de fruktade ett överfall.
Hennes linne var nedsmutsat och oordnat, hennes fina händer blottställda för luftens åverkan, kort sagt, hela denna tjusande skapelse, denna gestalt, mäktig att förleda en hel värld till dyrkan, tedde sig nu i ett tillstånd av obeskrivlig vanvård och förnedring.
Jag fortfor en stund att betrakta henne, ridande bredvid vagnen. Jag var så försjunken i detta beskådande, att jag flera gånger var nära att falla av hästen. Mina suckar och mina upprepade utrop tilldrogo sig slutligen hennes uppmärksamhet. Hon såg upp, igenkände mig, och jag märkte, att hon i första ögonblickets sinnesrörelse sökte kasta sig ur vagnen emot mig, men då kedjan höll henne fast, föll hon tillbaka i sin förra ställning.
Jag bad stadsvakterna att av medlidande stanna ett ögonblick, och de samtyckte av snikenhet. Jag steg av hästen och satte mig vid hennes sida. Hon var så utmattad och vanmäktig, att hon på en lång stund varken kunde röra sin tunga eller sina hän-
