224
der. Under tiden fuktade jag de senare med mina tårar, och då även jag var ur stånd att frambringa ett enda ord, befunno vi oss i en av de mest ömkansvärda belägenheter man kan föreställa sig.
Ej mindre bedrövliga voro våra yttranden, sedan vi omsider återvunnit talförmågan. Manon talade föga, det var som om blygseln och smärtan förändrat hennes röst… den ljöd svag och darrande.
Hon tackade mig för att jag icke glömt henne och för att jag låtit henne få den tillfredsställelsen att åtminstone se mig ännu en gång och säga mig ett sista farväl. Men då jag bedyrade, att ingenting kunde skilja mig från henne, och att jag var redo alt följa henne till världens ände för att taga vård om henne, tjäna henne, älska henne och olösligt sammanlänka mitt öde med hennes, då hängav sig den stackars flickan åt ett sådant svall av ömma och smärtsamma känslor, att jag befarade, det hon skulle duka under för detta våldsamma själsuppror.
Allt vad som rörde sig i hennes själ tycktes samla sig i hennes ögon, som hon höllo fästa på mig. Understundom öppnade hon läpparna utan att förmå utsäga de ord, hon påbörjade. Några undföllo henne dock. Det var uttryck av beundran för min kärlek, det var ömt beklagande av dess övermått, det var undran över att hon kunde ha varit nog lycklig att ingiva mig en sådan fullkomlig kärlek, det var yrkanden att jag skulle avstå från planen att följa henne och i stället på annat håll söka mig en lycka, vilken jag ej kunde hoppas att vinna med henne.
