Jag var tröstlös över att jag till ingen nytta tömt min börs och att den lilla summa, jag hade kvar, var på väg att berövas mig genom stadsvakternas gemena rofferi.
Om jag haft ett litet kapital med mig, skulle jag kunnat hoppas att icke blott någon tid skydda oss för nöd i Amerika, där pengarna voro sällsynta, utan kanske till och med grunda något företag till varaktig försörjning.
Denna betraktelse väckte hos mig tanken att skriva till Tiberge, som jag alltid funnit så villig att erbjuda sina väntjänster.
Jag skrev i första stad, där vi rastade. Jag uppgav intet annat skäl än den nödställdhet, vari jag, enligt vad jag förutsåg, skulle komma att befinna mig i Havre-de-Grâce, dit jag bekände att jag var på väg med Manon. Jag bad om hundra pistoler.
— Låt dem komma mig tillhanda i Havre genom postmästaren, skrev jag. Du förstår väl, att detta är sista gången jag besvärar din vänskap, och att jag icke kan låta min olyckliga käresta, då hon nu slites ifrån mig för alltid, fara utan någon hugsvalelse, som kan mildra hennes öde och min sargande smärta.
Stadsvakterna blevo så omedgörliga, då de upptäckt min häftiga passion, att de oupphörligt fördubblade priset på minsta förmåner. Sålunda blev jag snart nog alldeles utblottad. Kärleken tillät mig också icke att spara mina mynt. Jag glömde mig
