kvar hos Manon från morgon till kväll, och tiden mättes icke längre i timmar utan i hela dagar. När min penningpung slutligen var alldeles tom, fann jag mig utsatt för nyckerna och råheten hos sex uslingar, vilka behandlade mig med outhärdligt översitteri. Ni var själv vittne därtill i Passy. Mitt möte med er vart en stund av hugsvalelse, som lyckan förunnade mig. Er medkänsla vid åsynen av mina kval var min enda rekommendation hos ert ädla hjärta. Den handräckning, ni så frikostigt gav mig, hjälpte mig att uppnå Havre, och stadsvakterna höllo sitt löfte till er redligare än jag vågat hoppas.
TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
Då vi anlände till Havre, gick jag genast till postkontoret. Tiberge kunde ännu ej ha hunnit att svara mig, men jag gjorde mig noga underrättad om, vilken dag jag kunde vänta hans brev. Det kunde ej inträffa förrän två dagar därefter, och mitt olycksöde fogade det så, att vårt fartyg skulle avgå på morgonen till den efterlängtade dagen för postens ankomst. Jag kan icke giva er en föreställning om min förtvivlan.
— Min Gud, utropade jag, ända in i de minsta omständigheter skall jag ständigt förföljas av oturen!
