228
— Ack, svarade mig Manon, förtjänar väl en så olycklig tillvaro att man bryr sig om den? Låt oss dö i Havre, min käre vän. Må döden med ens göra slut på våra bekymmer! Varför skulle vi släpa dem med oss till ett okänt land, där vi utan tvivel ha att vänta oss förfärliga umbäranden, eftersom man valt det till straffort för mig? Låt oss dö, upprepade hon, eller giv åtminstone mig döden och gå att söka en bättre lott i en lyckligare älskarinnas armar!
— Nej, nej, sade jag, det är för mig en avundsvärd lott att vara olycklig tillsammans med dig.
Hennes ord kommo mig att darra. Jag insåg, att hon var förkrossad av sina lidanden. Jag ansträngde mig för att antaga en lugnare hållning och sålunda fördriva dessa dystra tankar. Jag föresatte mig att allt framgent fasthålla vid samma beteende, och jag fick längre fram erfara, att intet är bättre ägnat att ingiva en kvinna mod än oförskräckthet hos en man, som hon älskar.
Då jag förlorat hoppet att erhålla någon hjälp från Tiberge, sålde jag min häst. De pengar, som detta inbringade, uppgingo, tillsammans med det jag ännu hade kvar av er gåva, till den lilla summan av sjutton pistoler. Därav använde jag sju till inköp av några nödvändiga saker åt Manon, och de återstående tio sparade jag sorgfälligt såsom en grundplåt för vårt uppehälle och våra förhoppningar i Amerika.
Jag hade ingen svårighet att komma ombord på fartyget. Man sökte just då efter unga män, som
