kade därtill, om de underläto att begagna sina gåvor. Det tillkom mig själv att utröna, vad jag dugde till. Han försäkrade mig om sitt bistånd och sina råd i alla mina företag.
— Det är bra obestämt, herr Lescaut, sade jag. — Min belägenhet kräver ett ögonblickligt ingripande, ty vad vill ni väl, att jag skall säga Manon?
— På tal om Manon, genmälde han, vad är det egentligen som oroar er? Har ni inte i henne ett medel att när som helst göra slut på era bekymmer? En flicka som hon borde verkligen underhålla oss alla tre, er, sig själv och mig.
Han avbröt det svar, som denna fräckhet förtjänade, och fortfor, i det han förklarade, att han garanterade mig tusen écuer att dela oss emellan före kvällen, om jag ville följa hans råd. Han kände nämligen en förnäm herre, som var så frikostig i fråga om alla förlustelser, att han säkert skulle giva tusen écuer för att vinna ynnestbevis av en flicka sådan som Manon.
— Jag hyste bättre mening om er än så, svarade jag harmset. Jag hade inbillat mig, att bevekelsegrunden till era vänskapsbetygelser för mig var en känsla alldeles motsatt den, ni nu förråder.
Han bekände helt skamlöst, att han alltid tänkt på samma sätt, och att han försonat sig med sin syster endast i förhoppning att draga nytta av hennes dåliga leverne, eftersom hon redan en gång kränkt sitt
