kasta mig in i nöjenas virvlar, ändrade han helt och hållet ton och uppträdande. Han klagade över min förhärdelse, han hotade mig med himlens hemsökelser och förutspådde mig en hel del olyckor, som icke dröjde att drabba mig.
— Det är omöjligt, sade han mig, att de rikedomar, som tjäna till att underhålla dina utsvävningar, kommit i dina händer på lagliga vägar. Du har förvärvat dem ohederligt, och på samma sätt komma de att fråntagas dig. Guds förfärligaste straffdom skulle vara att låta dig njuta dem i ro. Alla mina råd ha varit dig till ingen nytta, jag förutser alltför väl, att de snart skulle bli dig till besvär. Farväl, otacksamme och svage vän! Måtte dina brottsliga nöjen försvinna som en skugga! Måtte din lycka och dina pengar ohjälpligt förgå och du lämnas ensam och utblottad för att lära dig inse fåfängligheten av de ting, som berusat dig ända till yrsel! Det är då du skall finna mig beredd alt älska och hjälpa dig, men i dag bryter jag alla förbindelser med dig, och jag avskyr det leverne du för.
Det var i mitt rum och i Manons närvaro han höll detta apostoliska strafftal. Då han reste sig för att gå, ville jag kvarhålla honom, men hejdades av Manon, som sade, att han var en galning, som man måste låta gå sin väg.
Hans yttranden förfelade ej att göra ett visst intryck på mig. Jag ville gärna framhålla de olika tillfällen, då mitt hjärta kände en dragning mot det rätta, emedan jag sedermera haft hågkomsten därav
