Sida:Manon Lescaut 1944.djvu/78

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

74

att tacka för en del av min styrka i mitt livs olyckligaste stunder.

Manons smekningar lyckades snart skingra den bedrövelse, som detta uppträde orsakat mig. Vi fortforo att föra ett liv av idel kärlek och nöjen. Tillväxten av vår förmögenhet fördubblade vår tillgivenhet. Venus och Fortuna kunde icke äga sällare och mer hängivna slavar. Min Gud, varför kalla jorden en jämmerdal, då man där kan njuta en sådan paradisisk vällust! Men ack, det är sant, att den alltför hastigt förgår! Vilken annan salighet skulle man väl eftersträva, om den vore av en varaktig natur? Vår följde det allmänna ödet… att taga ett brått slut och efterföljas av bitter grämelse.

Jag hade vunnit så ansenliga belopp på spel, att jag tänkte på att placera en del av mina pengar. Mitt tjänstfolk hade kännedom om min goda tur, i synnerhet min kammartjänare och Manons kammarjungfru, i vilkas närvaro vi ofta omisstänksamt meddelade oss med varandra. Flickan var ganska täck, och kammartjänaren hade förälskat sig i henne. De hade att göra med ett ungt och eftergivet herrskap, som de föreställde sig att de med lätthet kunde bedraga. I detta syfte uppgjorde de en plan, som de verkställde till sådan olycka för oss, att de kastade oss i en belägenhet, varur vi aldrig lyckades arbetade oss upp.

En kväll, då vi superat hos herr Lescaut, kommo vi hem vid midnattstid. Jag kallade på min kammartjänare och Manon på sin jungfru, men ingen-