dera visade sig. Man sade oss, att de icke varit synliga i huset sedan klockan åtta och att de, innan de gingo, hade låtit bortföra några kistor, under föregivande att det skedde på min tillsägelse.
Jag anade genast en del av sanningen, men alla mina misstankar överträffades av det jag varseblev, då jag trädde in i min kammare. Låset till mitt skåp var uppbrutet, och mina pengar voro borta, liksom även alla mina kläder.
Medan jag ännu i ensamheten begrundade denna olycka, kom Manon helt förskräckt och underrättade mig, att en liknande förödelse hemsökt hennes rum.
Slaget syntes mig så grymt, att endast ett våldsamt uppbjudande av självbehärskningen kunde hindra mig att brista ut i gråt och veklagan. Fruktan att smitta Manon med min förtvivlan förmådde mig att antaga en lugn uppsyn. Jag sade henne skämtande, att jag skulle hämna mig på något offer i hotell Transilvanie. Likväl föreföll hon så överväldigad av vår olycka, att hennes bedrövelse hade vida större förmåga att nedslå mig än min låtsade glättighet haft att förjaga hennes oro.
— Vi äro förlorade, utbrast hon med tårar i ögonen.
Jag bemödade mig fåfängt om att trösta henne med mina smekningar. Mina egna tårar förrådde min förtvivlan och min ängslan. Vi voro i själva verket så fullständigt utplundrade, att det icke återstod oss ett linne.
