åsyn, och det till en förvaringsort, som jag fasar för att nämna. Vilket öde för en så förtjusande varelse, som skulle ha intagit världens främsta tron, om alla människor haft mina ögon och mitt hjärta! Man misshandlade henne visserligen ej, men hon inspärrades ensam i en trång cell och dömdes att varje dag utföra ett visst arbete som oundgängligt villkor för att erhålla litet motbjudande föda.
Dessa bedrövliga omständigheter erfor jag först långt efteråt, sedan jag själv i flera månader utstått en sträng och tröttsam botgöring. Då mina vaktare ej underrättat mig, vart de hade order att föra mig, fick jag icke veta mitt öde förrän vid porten till Saint-Lazare. I den stunden skulle jag ha föredragit döden framför den belägenhet, vari jag trodde mig nedstörta. Jag hyste nämligen rysliga föreställningar om detta hus.
Min förskräckelse ökades, då vaktarna vid ingången åter genomsökte mina fickor för att förvissa sig om att jag icke gömde några vapen eller andra försvarsmedel.
Priorn kom genast ut, han var förberedd på min ankomst. Han hälsade mig med mycken mildhet.
— Min far, sade jag, ingen skymflig behandling. Hellre mister jag tusen liv än jag underkastar mig en sådan.
— Nej, nej, svarade han, om ni uppför er ordentligt, komma vi nog att bli nöjda med varandra.
Han uppmanade mig att stiga upp till en högt belägen kammare, och jag följde honom utan mot-
