Hoppa till innehållet

Sida:Manon Lescaut 1944.djvu/96

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

92

stånd. Stadsvakterna ledsagade oss ända till dörren, men så snart priorn inträtt tillsammans med mig, gav han dem tecken att avlägsna sig.

— Jag är således er fånge, sade jag. — Nåväl, min far, vad ämnar ni göra med mig?

Han sade sig vara förtjust över att se mig så resonlig, det skulle bli hans plikt att arbeta på att hos mig väcka håg för dygden och religionen och min att draga nytta av hans förmaningar och råd. Om jag blott ville gengälda de omsorger, han skulle ägna mig, så skulle jag finna endast nöje i min enslighet.

— Ack, nöje, suckade jag. — Ni känner inte, min far, det enda i världen, som kan bereda mig nöje.

— Jo, jag vet det, svarade han, men jag hoppas, alt er håg skall förändras.

Hans svar upplyste mig om, att han kände till mina äventyr, törhända även mitt namn. Jag frågade honom därom, och han svarade mig oförställt, att man berättat honom allt.

Denna hans kännedom var det hårdaste av alla mina straff. Jag brast i en ström av tårar med alla tecken till den mörkaste förtvivlan. Jag förmådde icke trösta mig över en förödmjukelse, som snart skulle göra mig till en visa bland mina bekanta och en skam för min familj.

På detta sätt tillbringade jag åtta dagar i den djupaste nedslagenhet, utan att kunna fatta något eller tänka på något annat än min skam. Icke ens minnet av Manon fogade något till min smärta, åtmin-