Sida:Maria - en bok om kärlek.djvu/103

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


XLII.

Maria, min hvita hind, prisad vare du, att du bevarade ditt hjärta ståndaktigt i dessa pröfningens dagar.

Så obekymrad om faran sprang du mellan din friares snaror och min äng. Han hotade och han lockade, men just som han trodde, att han hade dig i sitt nät, sprang du med snabba hopp bort för att äta ur min vinkande hand.

Kände du ånger och samvetsagg vid detta dubbelspel? Säkerligen, när du var borta från mig. Dina bref talade därom. Du bad mig om att släppa dig. Eller du bad mig befalla dig att släppa den andre.