Men när du lyckligt och väl hade hunnit in till mig, och ditt hufvud hvilade vid mitt bröst, då var all ånger och ångest som blåsta bort ur min själ. Här var dig godt att vara, här fans i salig trygghet lifvets enda lycka. Vi två allena. Ingen och intet saknade vi. Hvad kom oss alt annat vid? Må de äflas och kämpa ute i världen, må de gråta och jubla, må de slita ut sig i hat och förtviflan. Här fans en fridlyst vrå, en timme af salighet, nedsänd till jordens jämmerdal.
Men jag mins också, Maria, din skälfvande frysning, när du i den mörka natten gick från mig, mins den långa blick, med hvilken du i stum förtviflan tog afsked af mina rum.
Hvarför bad jag dig icke stanna?
Jag visste ju icke den ljufva hemlighet, som mitt bröst girigt dolde, den, hvilken du anade, din själ till styrka i dessa pröfningens dagar.
