Sida:Maria - en bok om kärlek.djvu/115

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


XLVII.

Själf sätter jag nu moralens glas för mina ögon och vänder det mot Marias friare.

Han var en hedersman, jag ser det. Och om jag än såge det motsatta, så skulle jag icke säga det. Ty jag har gjort mig det till en pligt att tala väl om honom.

Han var altså en hedersman, och jag prisar honom, därför att hans afsigter mot Maria voro hederliga.

Dock det fattades bara, att de inte det hade varit.

Jag ger honom alla företräden — utom ett: han var ingen man.

Och mitt bevis?