känner till den obestämbara ångest, som kommer hjärtat att darra. Du käraste af alla kära, jag är en styfsint fåfäng narr, som icke trycker dig till mitt bröst, lägger din hand på mitt hjärta, och säger: »Känner du oron därinne? Ja du, lugnare är dock icke din lugna älskare för dig, än att han har hjärteve, hvar gång han väntar dig, och hvar gång du går ifrån honom«.
Maria, min välsignade skatt, snart träder du inom min dörr, och mitt fåfängliga hjärta döljer sitt nyligen kända kval. Jag säger dig många vackra ord, jag gifver dig många sannfärdiga kyssar, men mitt hjärtas oro kan jag icke bekänna. Om jag det kunde. Hvad det skulle kännas godt för en gång att få öppna detta hjärta, som snör sig samman och vållar smärta. Hvad det skulle göra godt, att hänsynslöst hudflänga sitt bröst, låta längtan och ångesten strömma som rinnande blod och få luft. Jag kan det icke, Maria. Jag är en bespottare i mitt eget hjärta. Jag är en fåfäng narr. Jag kan det icke, jag vågar icke.
