tåls, hon kommer säkert. Hon har blifvit försinkad, hon har missmint sig på vårt aftal, hon har blifvit uppehållen på vägen.
Mitt hjärtas möda är förspild. Medan timmarna fly, förblöder mitt hopp. Och tviflet och hånet stoltsera.
Jag förbannar Maria. Jag kallar henne den uslaste och falskaste bland flickor. Det fins ingen misstanke så ohygglig, att jag icke fattar den, ingen pinbänk så grym, att icke min hämdgiriga tanke spänner Maria på den.
Till sist hittar jag mig själf i slö hopplöshet sittande på kanten af min säng, stirrande genom den öppna dörren in i matsalen, där festens bord står dukadt med fina rätter och vin och många ljus,
Jag reser mig upp, går fram till fönstret och öppnar det. Ett mildt och tätt vårrägn sipprar ned genom den ljumma, dimmiga luften. Jag står med pannan lutad mot den våta fönsterposten. Den bittra smärtan har försvunnit, jag är så trött, så trött och så torr om hjärtat. Hvad den milda fuktiga
