Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
luften gör godt. Den torra tröttheten löser sig upp i mildt vemod, i stilla saktmodig längtan. Kom du i denna stund, Maria, jag gjorde dig visserligen intet ondt! Jag skulle luta min kind mot din, och i den milda vårkvällen, som löser alt hårdt och fruset, skulle jag bekänna för dig mitt hjärtas ljufva hemlighet, som nu börjar att dagas i min själ.
— — — Jag vänder mig om och ser med ett leende, att ljusen ännu brinna på festens bord. Jag släcker dem långsamt, det ena efter det andra. Och jag sitter ännu länge i mörkret, utan att tänka, utan att lida, utan begär och utan saknad, endast uppfyld af saktmodig längtan och ett ömt behof att vara god mot Maria.
