diktar om kvinnor och kärlek. Nej, bättre uppfatta de en nutida poesis kraf. De stiga på långdragna adjektiv upp mot stjärnorna, prata bort en stund med Vår Herre och servera sina himmelska interviews med alt det dimmiga djupsinne, som de förmå att pressa fram ur sina oklara hjärnor.
Det är poesi, så att hvar man kan förstå, att poesi är något annat än vanliga mänskliga ord. Och det är poeter med verkligt ädel sträfvan, poeter, hvilka icke befatta sig med något så vulgärt, som att berätta om två människor, hvilka älska hvarandra.
Dessa unga skalder hafva gjort den imponerande upptäckten, att de äro af för fin materia för att älska. Kärlek förnedrar dem, vänder deras sinnen bort från alla höga syften, söla deras jungfruliga själar, hvilka de tro, att himlen slickar sig om mun efter.
Låt de stackrarna stanna i stjärnorna och fördunsta. Jordens vackra flickor sakna dem icke. Och komma de en dag nedtraskande med sin brunst — så kallas kärlek i stjärnorna
