Sida:Maria - en bok om kärlek.djvu/127

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


LI.

Jag hoppas, att läsaren lagt märke till, att det nu ändtligen börjat komma litet fart i denna historia om min och Marias kärlek. Berättelsen ilar mot sin afslutning, och parenteser torde knappast ur ästetisk synpunkt längre kunna anses lämpliga.

Jag tvingas dock till ännu ett uppehåll på vägen. Jag ser framför mig en hel hop hånfullt ringaktande och grimaserande ansigten, som jag finner mig böra aflägsna.

Det är de sista dagarnas heliga, poesins skägglösa asketer och spekulativa gröngölingar. De betrakta med obeskriflig förakt denna kollega, hvilken på så gammalmodigt sätt

Maria.9