Maria behöfver just nu ett godt stöd. Hon är icke glad. Ty om två månader skall hon gifta sig med sin friare. Hon grät sist, när hon var hos mig. Jag var tvungen att göra mig stark och tala uppmuntrande ord till henne. Det var ju något, vi länge hade vetat, att hon en vacker dag skulle gifta sig. Mitt skämtsamma, likgiltiga lugn får äfven Marias tårar att stanna. Hon ger mig rätt, hon skämtar som jag och säger, att hon var ett enfaldigt barn. Men när jag ser Maria le, sätter jag glaset, som jag håller i min hand, så hårdt mot bordet, att det splittras i tusen bitar. Maria betraktar mig förvånad, men säger intet, och jag skrattar med full hals. Jag fruktar, att hon har upptäckt min galenskap, och tvingar mig att vara munter som aldrig förr. Förvåningen viker icke från Marias blick. Men när hon går, säger hon — jag vågar icke fråga, om hon skämtar — »Hvad du har varit glad idag!«
Ja, jag är tokig. Kroppsligen fattas mig intet. Min puls, som jag noga undersöker,
