Sida:Maria - en bok om kärlek.djvu/133

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


LIII.

Jag är tokig af svartsjuka. Dock, hvarför krypa i lä bakom dessa fega hvardagsord? Vansinnig var jag förr, när jag med kall beräkning såg Maria bereda sig att blifva en annans. Mina ögon, som inbillade sig att vara så skarpsynta och kloka, förblindades af högmod. Jag satt som en gud, hvilken ordnar ödet efter sin bekvämlighet. Zeus, hvilken, sedan han pröfvat Alkmenes skönhet, med olympiskt lugn lägger henne i Amfitryons armar och leende välsignar deras omfamning.

Stackars Zeus, som aldrig kände svartsjukans oförnöjdhet, och hvars gudablod altid