Sida:Maria - en bok om kärlek.djvu/149

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


LX.

Jag stod på waggonens platform. Jag har stått där hela natten, svept i min kappa. Jag har sett aftonens skuggor från dalarna krypa uppför bärgen, till dess att alting var inhöljdt i mörker. Nu lider det emot dag, ett blekt skimmer ljusnar vid horisonten; med alt snabbare maskinstötar, i takt med mitt hjärta, drifves tåget fram mot staden i främmande land.

Hvilken sällsam oro har hela denna natt hållit mig vaken? Hvilka ångestfulla frågor är det, hvarpå mitt hjärta söker svar, medan jag grubblande stirrar ut i mörkret?