Jag kan ju icke tvifla på Marias kärlek, jag tviflar icke längre på min egen.
Och dock går jag skälfvande till vårt möte. Ty min fråga, full af ångest, är denna: Skola vi icke känna oss främmande för hvarandra ?
Den Maria, jag reser ut för att finna, är icke Maria från fordom. Det är icke samma hänsynslöst förälskade barn, som i forna dagar smög sig i mina armar, icke den muntra städse villiga älskarinnan, min eröfring och mitt byte — det är nog båda det ena och det andra, men på samma gång något större och högre, det, som kanske altid var bakgrunden i hennes väsen, det, som jag trodde mig förnimma, sista gången vi voro samman, det, som ändå till sist blef min ensamma tillbedjans madonnabild.
Och hon, skall väl hon känna igen mig? Jag gör det ju knappast själf. Jag vann henne under lek, jag tog henne med svärd i hand. Alla dagar trådde vi samman så glädtig en dans.
