Sida:Maria - en bok om kärlek.djvu/152

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


LXI.

Återseendets gyllene sol öfver bärg, återseendets glittrande gråt i tysta dalar.

Betagna och undrande stå vi midt emot hvarandra, kunna ej finna ord, icke fråga, icke svara, förmå blott sjunka i hvarandras armar och, jublande, gråtande, i gemensam lycksalighet lofsjunga den uppgående dagen.

Var det verkligen ingen dröm? Var det verkligen du och jag? Vi se på hvarandra. Vi skaka klentroget våra hufvuden. Och dock, först nu tycka vi, att vi riktigt känna hvarandra. Ty det är ju vårt väsens stora under: vi mötas, som vi så ofta möttes förr i