Sida:Maria - en bok om kärlek.djvu/153

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
155

lyckodrömmen af vår knappast erkända lycka. Nu är drömmen lifslefvande.

Och du härliga lifslefvande flicka, med förklaringens stilla lycka i dina skälmska ögon, med kvinnans mogna eftertanke på din barnapanna, du lägger dina armar kring min hals, och du säger: »Så skedde det då omsider, i elfte timman, men icke för sent, det, som jag aldrig upphört att hoppas. Ty det är ju sant, icke något, som du imorgon ångrar, icke något, som du nu inbillar dig, därför att du har längtat en smula efter din älskarinna?«

Jag svarar: »Så sant som jag altid hällre har sagt dig för litet än för mycket, så sant älskar jag dig. Jag älskar dig i lust och nöd, hvardag och högtidsdag. Du är den, jag vill dö med, men först vill jag lefva mycket, mycket länge med dig. Väl har jag längtat efter min ljufva älskarinnas smekningar. Men mest har jag längtat efter alt annat, som också är du: ditt trofasta hjärta, din rena tanke, dina milda ord, ditt ljusa leende, som är min sol i tviflet,