Sida:Maria - en bok om kärlek.djvu/42

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
44

på dig. Du har hjälpt mig mera, än du kanske själf vet.«

»Hur så?«

»Jo, du har varit så ärbar mot mig. Du har aldrig sett på mig med stygga ögon, du har aldrig vidrört mig med närgångna händer. Jag har aldrig någonsin kommit att tänka på, att du är en man. Och det är du ändå, gudskelof.»

»Hvad du nu säger, Maria, kan vara ganska sant. Men skola vi verkligen förstå, hvarför du inte skäms inför mig, så är det ännu något, som fattas. Svara mig uppriktigt: om du inte hade känt dig säker på att vara så söt, om du t. ex. hade haft en eller dold skavank, skulle du då hafva lagt i dagen en dylik frimodighet? Visserligen icke. Och om icke hela din personlighet från topp och till tå, utan och innan, hade varit så fin och välbehållen, så strålande och klar, så skulle du också känt blygsel. Nu älskade du mig, nu var jag icke någon tölp, och nu var du i alla afseenden en härlig