Sida:Maria - en bok om kärlek.djvu/45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
47

sin tesked. Vid gud behöfde jag icke hela min sjelfbeherskning för att inte slå henne i ansigtet.

Med Maria var jag trygg. Hon värkade på mig som en stilla sommarkväll, hvilken samtidigt döfvar och väcker, Harmonisk frid strömmar genom hela ens varelse, alting synes ljust och lätt, bekymmerna dunsta bort som flyktiga dimmor ur hjärnan, mod och förhoppningar vidga bröstet. När Maria lade sin varma hand på min panna, strök hon alt missmod bort, och jag såg lifvet för mig fullt af skönhet och fred som en stilla sommarkväll.

Aldrig har hon fått en nerv i mig att skrika af smärta, vrede eller vämjelse. Som himmelsk manna vederkvickte hon mig, som en guds lifgifvande välsignelse sänkte hon sig öfver mig.

Ja, Maria, till den grad var du mig välbehaglig, att jag fann dig fullkomligt vacker, icke det ringaste mindre vacker än vanligt de dagar, då du var så förstörd af