Sida:Maria - en bok om kärlek.djvu/47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


XIX.

Jag ville ingenting förstå. Jag hör till dessa beräknande män, som veta på pricken, hur långt de vilja gå, som också säga stopp, när de kommit till gränsen, men som, efter att hafva bragt klokheten det symboliska offret, icke draga i betänkande att vända tillbaka för att fortsätta — utan gränser.

Jag mottog tillräckligt många tecken och varsel, för att jag borde ha’ kunnat ana mitt öde. Men jag sade til mig själf: Du är inte vidskeplig, hvad bryr du dig om det mischmasch, som ödets pekfinger ritar på din vägg?

Och ännu var det långt til den natt, då Babylon blef ödelagdt.



Maria.4