Sida:Maria - en bok om kärlek.djvu/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
51

Det måste vara söndag; ty luften är full af kyrkoklockors klang. Eller är det den vaknande naturen, som sänder sin morgonsalm upp emot himlen?

Jag håller händerna för ögonen, jag tål ej att längre betrakta detta härliga vårlandskap, som jag nu går att lämna.

Men när jag åter blickar ut öfver landskapet, har en grå kyla dragit fram däröfver. Fruktträden böja rysande sina blomsterkupoler mot jorden, en svart skugga stryker glansen bort ifrån ängarna.

Min blick söker den unga flickan i det blommiga lifvet. Hon står med armarna slappt nedhängande, hon märker icke rägnet, som börjar att falla, icke blåsten, som susar genom hennes tunna klädning. Hon ser på mig med stora ögon. Hon gråter. — — —

Och dock förhärdade sig mitt hjärta. Marias tårar hejdade mig icke. Jag var vid gränsen, och jag gick.



4*